Joyce har fått somna in

Jag vet inte om man kan kalla det för att gästblogga men här är jag i alla fall, den berömda Snorungen!

Ojs har fått somna in pga sin mentalitet. Att jag fått en osäker och knepig hund förstod jag ganska fort. Jag trodde att hon skulle växa ur det när hon blev äldre, men det blev aldrig så. Jag hade kunnat vänta längre, tills hon blev ännu äldre, men jag valde att låta bli.

Jag har fått väldigt mycket kritik för mitt beslut. De flesta såg ju främst Ojs trevliga sidor och förstår inte alls hur kan kunde ta ett så orättvist och hemskt beslut, det är lite därför jag skriver det här också. Att leva med en hund man inte litar på är en ständig källa till stress, spänningar och förtvivlan, den som aldrig varit i den situationen har nog svårt att förstå vad jag pratar om. Man blir ett nervvrak själv av att hela tiden försöka skydda hunden från omgivningen och omgivningen från hunden.

Redan runt 5-6 månader började hon göra konstiga utfall mot Laban. Till en början hade de en naturlig förklaring, det var godis, leksaker, mat eller sovplatser inblandade. Beteendet i sig var däremot inte naturligt alls. Hon flög bara rätt på, spände sig en millisekund innan och sedan PANG! Inget morr, inte ens en liten antydan till en lyft överläpp. Jag bortförklarade det med att hon var en terrier. Jag lärde mig fort att se när det var på gång, Laban förstod däremot ingenting och blev alltid lika rädd.

Tillslut flög hon på honom utan att det fanns någon logisk anledning. Han kunde gå förbi eller stå helt stilla fokuserad på något helt annat. Man såg hur blicken förändrades på henne och när den väl hade gjort det så fanns det inget i världen som kunde bryta hennes kommande attack. Hade man tur hann man hugga tag i henne precis i det ögonblicket som hon spände sig så att man istället hade en hund som vrålade och högg i luften. Vi hade alltså ett rent helvete i vårt eget hem och ett ständigt slussande med hundar vilket även ledde till oerhört mycket bråk bland oss människor.

Vi trodde allt berodde på att Laban var sjuk eftersom hon bara 2-3 ggr visat samma beteende mot andra hundar samt fungerade bra hemma hos Luxor (och även de två veckorna vi bodde tillsammans med två andra terriers). Tilläggas bör även att Ojs älskade Laban däremellan  hon ville busa med honom, pussa på honom och vara nära honom.

2-3 ggr har jag faktiskt sett henne visa normal terriersurhet (eller vad man nu kan kalla det) med lite mutter och morr. Vid de tillfällena har det inte varit några som helst problem att bara säga åt henne att gå undan.

Tyvärr började hon även visa dessa beteenden mot andra hundar när hon var runt året. Även mot Luxor som hon verkligen älskade och respekterade. Som den gången när hon halvsov bredvid mig i soffan, Luxor hoppade upp på andra sidan om mig utan att ens bry sig om varken mig eller Ojs och hon försöker flyga på eftersom jag hade godis i byxfickan. Jag hinner få tag på henne och slänger ner henne på golvet. Istället för att ge sig tar hon en omväg runt soffbordet och flyger på från andra hållet. Nu pratar vi om hunden som sekunderna innan utan problem skulle ha delat tallrik med matrester på tillsammans med sin älskade Luxor.

Utöver dessa attacker var hon oerhört rädd och osäker. Barn, vissa människor (speciellt sådana som gick konstigt eller sprang till tåget osv), statyer, håriga hundar (typ puli och liknande), bilar, bussar, ljud, rullväskor, skateboards, förbipasserande tåg, mörker osv osv var skitläskigt. Hur hon hanterade rädslorna varierade från att göra utfall (som säkerligen hade lett till bett om hon fått den chansen, tack och lov så var hon ju liten och lätt att hålla undan fysiskt), vråla som en tupp (ja, det lät ungefär så) eller skaka av skräck samtidigt som hon försökte fly. Om man dessutom ska lägga till att hon fullkomligt tappade hjärnan när hon var trött och kombinerar det med osäkerheten och rädslan så kan ni själva förstå att om det var jobbigt att åka till någon/något med henne så var det ett rent helvete att försöka ta sig hem igen.

Hon dolde osäkerheten med att fjäska. När hon hälsade på andra hundar slängde hon sig på rygg, viftade på hela kroppen och kissade på sig. "Vad gullig hon är", tyckte folk. Hon slapp helst hälsa på andra människor men istället för att gå undan betedde hon sig som en valp och fjäskade halvt ihjäl sig istället. Visserligen så hälsade hon med överdrivet fjäskande även på de personer hon verkligen gillade och inte var det minsta rädd för, men den skillnaden lärde man sig att se. Andra såg det däremot inte och jag vet inte hur många ggr folk tyckt att jag är elak för att de inte får hälsa på hunden, "...men hon vill ju", lät det.

För några veckor sen skaffade mamma en katt. Vi trodde faktiskt att det skulle funka helt bekymmersfritt eftersom det gick hur bra som helst när min morbror tog med sin katt hit. Tyvärr började hon efter bara några dygn attackera katten på precis samma sätt som hon flugit på Laban. Självklart försökte hon jaga honom pga jaktinstinkten också men den biten var det inga problem alls att bryta. Åter igen var vi fast i samma onda cirkel som när vi hade Laban och den här gången skulle hon utan tvekan kunna döda katten som vid tillfället vägde strax över kilot.

Hon blev tokstressad av att följa med till jobbet. Tiden jag jobbade spenderade hon med att vara uttråkad, sova och charma sönder alla kollegor så inga problem där, men på varje lunchrast och kvällspromenad var hon helt sönderstressad. Jag har faktiskt aldrig sett henne så extrem när vi varit själva (hon gick ju annars väldigt lätt upp i stress när man gick tillsammans med andra hundar). Då ska vi inte ens nämna resorna till och från jobbet för de var rent förjävliga.

Det är nog först senaste halvåret som jag insett hur dåligt både hon och jag har mått av allt det här. Droppen var när hon var en decimeter från att hugga en unge i benet. Han kom framspringande bakom ett hörn och hon blev livrädd. Jag insåg att jag inte kan skydda henne från allt och i.o.m. det kan jag inte heller skydda omgivningen från henne. Jag tyckte inte att det var rätt att döma henne till ett liv i munkorg direkt vi gick utanför dörren "just in case", så jag gav upp. Omplacering till ett lugnt hem på landet där hon slapp åka bil och slapp träffa barn hade säkerligen fungerat strålande, men jag vågade inte. Jag kanske är för egoistisk men jag vet att jag ständigt skulle oroa mig för hur hon hade det och hur hon mådde. Jag valde den enkla vägen och intalade mig att hon inte lider av ett stick i nacken, så så blev det. Och det känns helt rätt!

Nu låter hon säkert som en hemsk och förjävlig hund, det var hon inte alls. Tvärtom. Ojs var lekfull, gosig, glad, lättlärd, relativt lydig och charmade alla hon träffade. För att inte tala om att hon verkligen hade utstrålning och en underbar personlighet.

Vi bodde hos Freja sista veckan så hon skulle få det så lugnt och bra som möjligt. På morgonen gick vi ut och kastade frisbee bara hon och jag. Vi hade fruktansvärt kul och alla hundmöten gick strålande. Det var en perfekt promenad helt enkelt. Efter lite slapp i soffan åkte vi in till Bagarmossen i hopp om att de skulle ta emot oss på akuttid, vilket de gjorde. Strax efter kl 13 den 27/10 konstaterade veterinären att hennes hjärta hade slutat slå. Jag lämnade en fullkomligt lealös Ojs i en gammal biabädd och gick ut med ett tomt koppel i handen. Det är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Om det nu skulle finnas någon andevärld så hoppas jag att hon förstår och att hon blir väl omhändertagen av min morfar och att hon håller sig sams med Laban.

Det här blir alltså sista inlägget i Ojsens blogg men den kommer självklart få vara kvar. Tack till alla som följt oss genom åren och lämnat så fina kommentarer.