onsdag 12 juni 2013

Kennel Myrvang avlar på Ojs syster; mina tankar om det

Hundavel och genetik är ett känsligt och knepigt ämne. Jag är inte ute efter att svartmåla, eller för den delen göra mig osams någon, jag vill bara berätta min historia och ge folk möjligheten att hitta den.

Att jag skaffade min Ojs (Raaw Nippertippan) är inget jag någonsin kommer ångra, men jag hoppas att ingen ska behöva genomgå den sorg, förtvivlan och hjälplöshet som jag de senaste 2,5 åren har fått erfara. Förtvivlan över en hund som inte fungerar i vardagen, hjälplösheten över att inget man gör hjälper och sorgen över det hemska beslutet att låta sin allra bästa vän somna in vid 2 års ålder. 

Visst var jag beredd på att russllar var knepiga hundar innan jag skaffade Ojs. Men jag ansåg mig ändå vara rätt van vid knepiga hundar och hade en dessutom en hel del terriervana sedan tidigare. Jag var nog faktiskt lite av åsikten att "hunden blir vad man gör den till". Ojs blev inte alls som jag tänkt mig och jag har svårt att se när jag skulle ha misslyckats såpass katastrofalt med henne att hon blev helt förstörd.

Som valp var Ojs väldigt osäker. Jag lade faktiskt ingen större tanke vid det. Det var säkert lite valpspöken och valpfjäskande bara, sån't växer ju bort. Men det växte aldrig bort. Nu valde jag visserligen att låta henne somna in strax innan hennes tvåårsdag, men jag tror inte att hon hade blivit mycket bättre med åldern. 

Jag har ingen lust att dra hela storyn igen, den står redan skriven i inlägget innan detta, men jag vill gå ut med att Ojs inte var någon bra russell. Hon var inte en orädd och självständig grythund, hon var en osäker och lättstressad hund som inte kunde hantera rädslorna på ett bra sätt. 

Nu har kennel Myrvang parat Ojs syster Mini (Raaw No Surrender). Vi hade en hel del diskussioner när Ojs avlivades. Några månader tidigare hade jag pratat med Minis matte om hur mörkrädd Mini var och att hon gjorde utfall mot skateboardåkare bland annat. Jag har för mig att Monica lite skämtsamt sa att hon aldrig varit med om en så speciell hund.

Speciell var min Ojs också, på alla plan. Jag tolkade det som att Mini och Ojs var väldigt lika och var glad över att jag inte behövde gå ensam genom allt det jobbiga. Samtidigt hade jag inte på riktigt fattat än att det faktiskt var så illa. Man blir så van vid att behöva ha en tumme i ögat på hunden för att den inte ska hugga tag i förbipasserande folk i stressiga/läskiga situationer. Det låter konstigt, men det blir "normalt". Det blir "normalt" att behöva stänga in familjens hundar i varsitt rum. Det blir "normalt" med en hund som man aldrig någonsin kan lita på tillsammans med andra varelser. Men tillslut slår det över. Man blir så extremt slutkörd och så fruktansvärt förtvivlad och då kommer man till punkten när man faktiskt ger upp.

Ojs syster i Finland, Fanni, (Raaw Nightvision) verkar jättetrevlig och är dessutom riktigt snygg! Den fjärde systern vet jag inget om förutom att hon var väldigt liten som valp men Ojs uppfödare påstår att hon har växt ikapp.

Jag håller alla tummar och tår för att Minis kull blir lyckad och att det är de goda egenskaperna som nedärvs till alla valpar. För visst hade Ojs oerhört trevliga sidor också. Hon hade en oerhörd träningslust och var en riktigt lättmotiverad och trevlig hund att jobba med, vilket jag även tror att Mini är. Kanske hade jag kunnat fånga upp hennes osäkerhet tidigare och förbättrat det, kanske inte. Men mentalt stabil skulle Ojs definitivt aldrig kunnat bli. Rädslor nedärvs oerhört lätt och det är därför som jag för allt i världen inte förstå varför man vill ta risken att avla på en hund (terrier dessutom) med rädslor i släkten. Men så är det och det är bara att hoppas att valparna blir suveräna, som små Ojskibojskisar utan rädslor.

lördag 3 november 2012

Joyce har fått somna in

Jag vet inte om man kan kalla det för att gästblogga men här är jag i alla fall, den berömda Snorungen!

Ojs har fått somna in pga sin mentalitet. Att jag fått en osäker och knepig hund förstod jag ganska fort. Jag trodde att hon skulle växa ur det när hon blev äldre, men det blev aldrig så. Jag hade kunnat vänta längre, tills hon blev ännu äldre, men jag valde att låta bli.

Jag har fått väldigt mycket kritik för mitt beslut. De flesta såg ju främst Ojs trevliga sidor och förstår inte alls hur kan kunde ta ett så orättvist och hemskt beslut, det är lite därför jag skriver det här också. Att leva med en hund man inte litar på är en ständig källa till stress, spänningar och förtvivlan, den som aldrig varit i den situationen har nog svårt att förstå vad jag pratar om. Man blir ett nervvrak själv av att hela tiden försöka skydda hunden från omgivningen och omgivningen från hunden.

Redan runt 5-6 månader började hon göra konstiga utfall mot Laban. Till en början hade de en naturlig förklaring, det var godis, leksaker, mat eller sovplatser inblandade. Beteendet i sig var däremot inte naturligt alls. Hon flög bara rätt på, spände sig en millisekund innan och sedan PANG! Inget morr, inte ens en liten antydan till en lyft överläpp. Jag bortförklarade det med att hon var en terrier. Jag lärde mig fort att se när det var på gång, Laban förstod däremot ingenting och blev alltid lika rädd.

Tillslut flög hon på honom utan att det fanns någon logisk anledning. Han kunde gå förbi eller stå helt stilla fokuserad på något helt annat. Man såg hur blicken förändrades på henne och när den väl hade gjort det så fanns det inget i världen som kunde bryta hennes kommande attack. Hade man tur hann man hugga tag i henne precis i det ögonblicket som hon spände sig så att man istället hade en hund som vrålade och högg i luften. Vi hade alltså ett rent helvete i vårt eget hem och ett ständigt slussande med hundar vilket även ledde till oerhört mycket bråk bland oss människor.

Vi trodde allt berodde på att Laban var sjuk eftersom hon bara 2-3 ggr visat samma beteende mot andra hundar samt fungerade bra hemma hos Luxor (och även de två veckorna vi bodde tillsammans med två andra terriers). Tilläggas bör även att Ojs älskade Laban däremellan  hon ville busa med honom, pussa på honom och vara nära honom.

2-3 ggr har jag faktiskt sett henne visa normal terriersurhet (eller vad man nu kan kalla det) med lite mutter och morr. Vid de tillfällena har det inte varit några som helst problem att bara säga åt henne att gå undan.

Tyvärr började hon även visa dessa beteenden mot andra hundar när hon var runt året. Även mot Luxor som hon verkligen älskade och respekterade. Som den gången när hon halvsov bredvid mig i soffan, Luxor hoppade upp på andra sidan om mig utan att ens bry sig om varken mig eller Ojs och hon försöker flyga på eftersom jag hade godis i byxfickan. Jag hinner få tag på henne och slänger ner henne på golvet. Istället för att ge sig tar hon en omväg runt soffbordet och flyger på från andra hållet. Nu pratar vi om hunden som sekunderna innan utan problem skulle ha delat tallrik med matrester på tillsammans med sin älskade Luxor.

Utöver dessa attacker var hon oerhört rädd och osäker. Barn, vissa människor (speciellt sådana som gick konstigt eller sprang till tåget osv), statyer, håriga hundar (typ puli och liknande), bilar, bussar, ljud, rullväskor, skateboards, förbipasserande tåg, mörker osv osv var skitläskigt. Hur hon hanterade rädslorna varierade från att göra utfall (som säkerligen hade lett till bett om hon fått den chansen, tack och lov så var hon ju liten och lätt att hålla undan fysiskt), vråla som en tupp (ja, det lät ungefär så) eller skaka av skräck samtidigt som hon försökte fly. Om man dessutom ska lägga till att hon fullkomligt tappade hjärnan när hon var trött och kombinerar det med osäkerheten och rädslan så kan ni själva förstå att om det var jobbigt att åka till någon/något med henne så var det ett rent helvete att försöka ta sig hem igen.

Hon dolde osäkerheten med att fjäska. När hon hälsade på andra hundar slängde hon sig på rygg, viftade på hela kroppen och kissade på sig. "Vad gullig hon är", tyckte folk. Hon slapp helst hälsa på andra människor men istället för att gå undan betedde hon sig som en valp och fjäskade halvt ihjäl sig istället. Visserligen så hälsade hon med överdrivet fjäskande även på de personer hon verkligen gillade och inte var det minsta rädd för, men den skillnaden lärde man sig att se. Andra såg det däremot inte och jag vet inte hur många ggr folk tyckt att jag är elak för att de inte får hälsa på hunden, "...men hon vill ju", lät det.

För några veckor sen skaffade mamma en katt. Vi trodde faktiskt att det skulle funka helt bekymmersfritt eftersom det gick hur bra som helst när min morbror tog med sin katt hit. Tyvärr började hon efter bara några dygn attackera katten på precis samma sätt som hon flugit på Laban. Självklart försökte hon jaga honom pga jaktinstinkten också men den biten var det inga problem alls att bryta. Åter igen var vi fast i samma onda cirkel som när vi hade Laban och den här gången skulle hon utan tvekan kunna döda katten som vid tillfället vägde strax över kilot.

Hon blev tokstressad av att följa med till jobbet. Tiden jag jobbade spenderade hon med att vara uttråkad, sova och charma sönder alla kollegor så inga problem där, men på varje lunchrast och kvällspromenad var hon helt sönderstressad. Jag har faktiskt aldrig sett henne så extrem när vi varit själva (hon gick ju annars väldigt lätt upp i stress när man gick tillsammans med andra hundar). Då ska vi inte ens nämna resorna till och från jobbet för de var rent förjävliga.

Det är nog först senaste halvåret som jag insett hur dåligt både hon och jag har mått av allt det här. Droppen var när hon var en decimeter från att hugga en unge i benet. Han kom framspringande bakom ett hörn och hon blev livrädd. Jag insåg att jag inte kan skydda henne från allt och i.o.m. det kan jag inte heller skydda omgivningen från henne. Jag tyckte inte att det var rätt att döma henne till ett liv i munkorg direkt vi gick utanför dörren "just in case", så jag gav upp. Omplacering till ett lugnt hem på landet där hon slapp åka bil och slapp träffa barn hade säkerligen fungerat strålande, men jag vågade inte. Jag kanske är för egoistisk men jag vet att jag ständigt skulle oroa mig för hur hon hade det och hur hon mådde. Jag valde den enkla vägen och intalade mig att hon inte lider av ett stick i nacken, så så blev det. Och det känns helt rätt!

Nu låter hon säkert som en hemsk och förjävlig hund, det var hon inte alls. Tvärtom. Ojs var lekfull, gosig, glad, lättlärd, relativt lydig och charmade alla hon träffade. För att inte tala om att hon verkligen hade utstrålning och en underbar personlighet.

Vi bodde hos Freja sista veckan så hon skulle få det så lugnt och bra som möjligt. På morgonen gick vi ut och kastade frisbee bara hon och jag. Vi hade fruktansvärt kul och alla hundmöten gick strålande. Det var en perfekt promenad helt enkelt. Efter lite slapp i soffan åkte vi in till Bagarmossen i hopp om att de skulle ta emot oss på akuttid, vilket de gjorde. Strax efter kl 13 den 27/10 konstaterade veterinären att hennes hjärta hade slutat slå. Jag lämnade en fullkomligt lealös Ojs i en gammal biabädd och gick ut med ett tomt koppel i handen. Det är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Om det nu skulle finnas någon andevärld så hoppas jag att hon förstår och att hon blir väl omhändertagen av min morfar och att hon håller sig sams med Laban.

Det här blir alltså sista inlägget i Ojsens blogg men den kommer självklart få vara kvar. Tack till alla som följt oss genom åren och lämnat så fina kommentarer.

onsdag 10 oktober 2012

Vet inte om jag gillar Animail längre...

Hängde med till jobbet idag. Vilken besvikelse! Jag var tvungen att sitta still... Jag försökte gå iväg och förklara för chefen att hon skulle anställa mig som smakprovare för varje fodersäck de skickar ut, men det fick jag inte för Snorungen. Jäkla Snorunge, hon fattar inte att man måste ta lite initiativ!!! 

Det bor ett monster i ett av rummen också. Tvåbeningarna kallar den för Charlie. Han påstås vara en cavalier men jag har minsann sett att han är farligare än så! Men den där Michelle är väldigt bra, hon har gett mig godis och tuggben. 

Snorungen gav mig inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Skitelak!

lördag 6 oktober 2012

Monstret är kvar

...och han vill äta upp mig!!!

fredag 5 oktober 2012

Alltså det är ju inte så att jag är feg liksom...

...för det är faktiskt ett livsfarligt monster de tagit in i huset!!!!

måndag 1 oktober 2012

Som ett flervåningshus!

Idag såg jag att min kattställning hade en till våning!

Vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp där så jag får fundera vidare på det...

lördag 29 september 2012

Och då undrar man ju förstås...

...Var är min tallrik?!?!?

fredag 28 september 2012

Hon är så lättlurad!

Snorungen säger att jag inte får amputera råttans fötter...
...så man får liksom göra det lite i smyg!

torsdag 27 september 2012

Tips till andra hundar med lata ägare


Alltså det är faktiskt inte så svårt att fixa jobb åt sina tvåbeningar! Man skriver bara ett brev till det stället man vill att de ska jobba på. Såhär skrev jag:


ÄNTLIGEN!!!
Tjena alla tvåbeningar på Animail! Jag heter Joyce och är en jack russell på två år. När jag såg er annons förstod jag att det är just ni som kan hjälpa mig med min stora plan. Det är såhär att jag har ett problem med min människa. Just nu sitter hon mest och latar sig framför datorn. ”Pluggar webbutveckling på distans för att kunna fixa ännu snyggare bloggar”, kallar hon det. Alltid dessa bortförklaringar... Innan skyllde hon ifrån sig på Djurgymnasiet med tillhörande läxor. Nu får jag helt enkelt ta saken i egna tassar och skaffa ett jobb åt henne. Jag tänker att det vore lite mer förlåtligt med pluggandet om hon samtidigt kunde jobba ihop pengar för att köpa upp hela ert sortiment på godis, tuggben och leksaker åt mig.

Jag tror faktiskt att min människa skulle vara väldigt lämplig hos er. Hon har haft massor av smaskiga bytesdjur innan jag kom in i hennes liv, bland annat katter, hamstrar, kanin och fåglar. Den kunskapen behöver ni alltså inte oroa er över. Hon tar även väldigt fina foton på fyrbeningar som mig. Photoshop kan hon också minsann! Ni efterfrågar även kunskapen att skriva; jag lovar att jag ska lära henne den biten. Jag har redan lärt henne massor om webbutiker eftersom jag tvingar henne att köpa saker åt mig jämt, jag älskar paket förstår ni!

Det enda krav jag har på er är att min människa ska socialiseras mycket med andra från samma art. Jag brukar se till att hon inte blir ringrostig på den fronten när vi är ute och åker eftersom alla tvåbeningar vill hälsa på mig. Hittills har hon skött sig riktigt bra faktiskt. Om ni dessutom vill ha världens bästa maskot så är jag fullkomligt villig att ställa upp för er.

Så nu tycker jag att ni tar och kontaktar min människa och bjuder in henne på en anställningsintervju! ”Jaha... Och vad vet en liten terrier om sånt här”, tänker ni nu. Dum fundering! Just för att jag är en terrier så vet jag ju bäst. Här under bifogar jag hennes CV med kontaktuppgifter!


Och så snodde jag hennes CV och bifogade det. Jättelätt!

Tur att Snorungen har mig alltså!!

Hon har fått det där jobbet jag sökte åt henne så nu har jag asbråttom!!! Måste hinna äta upp allt gammalt godis så att hon kan köpa nytt på Animail åt mig...



onsdag 19 september 2012

Jag har blivit gigantisk!!

Jag har verkligen blivit jättestor! Och vet ni vad jag har BILDBEVIS på det också!!!

Var ute i skogen med Kongen. Tänkte gå under en gren, precis som jag brukar göra.

Men den fastnade!!!
Skitskumt!! Måste ha vuxit jättemycket över natten!

Och titta på mig här. Jag ser ut som en sån här!!!


onsdag 12 september 2012

Det är lite trångt

Mina människor påstår att jag snart kommer få sällskap av katten Igor. Häromdagen kom det ett stort paket med en jättefin korg i. De säger att den är Igors, men jag tycker att den passar bättre till mig och Fåret. Tycker inte ni också det?
Men alltså... Jag tror att jag och Fåret måste töja ut den lite...

torsdag 6 september 2012

Filar på en stor plan!

Jag såg att min favoritwebbutik som ger mig mat, dvs. Animail, söker en produktskribent. Jag har börjat skriva ihop ett CV åt Snorungen. Om hon får ett jobb så skulle hon ju per automatik få pengar. För pengar kan hon köpa massa godis och leksaker till mig. Det gäller bara att jag lyckas med det här nu, men alla älskar ju mig så det borde ju inte bli så svårt!

Igår var jag på Bromma zoo med Snorungen, Mommo och moffa. Lyckades tigga till mig ett gosedjursfår och ett tuggben. Har redan umgåtts mycket med dem idag!


tisdag 4 september 2012

Beach 2013

Jag är redan redo! Let's go!!